Faller längre ner
Faller,faller och faller längre ner.
Allt inom mig som absolut ingen kan se.
Min rädsla att släppa taget, om de vackra som någonsin hänt.
Att tiden ska läka såren, och mörkret ska ha tänts.
Jag känner mig ensam och räddd.
Rädd för vad som ska hända här next.
Jag är inte redo att få ett svar, jag behöver bara få känna mig knäsvag.
Känna mig svag för en stung och känna att jag inte alls är någon dröm.
Jag är ingen prinsessa, med krona eller så.
Jag är den som gräver större groppar i mitt inresår.
Jag vill igentligen glömma, men ändå vill jag ha allting kvar.
Jag vet inte vad som är rätt, eftersom jag aldrig får ett vettigt svar.
Jag har slutat prata om mitt inre, för allting bara försvinner.
Det finns bara mörker kvar, och rädslan om livet och allting som finns kvar.
Mörkret faller över allt det som har hänt, och jag glömmer det bästa som någonsin tänts.
Jag är rädd att ta nya tag, att öppna mig och visa vem jag var.
Att våga lita på en människa igen, eller ha hoppet kvar.
När igentligen ingen kan ge mig något svar.
En vacker dag eller regnig dag, ska jag visa er vad jag har kvar.
Jag har ett hjärta med fruktansvärd smärta.
Jag har en hjärna som vill vara en stjärna.
Jag har en kropp som inte vill stå kvar.
Jag har ett liv som bara faller längre ner.
En dag ska jag visa dig, att allting du gjort har lämnat som spår i mig.
Jag kan inte längre skratta, åt det som en gång gjorde mig lycklig.
Jag har inte styrkan, att kämpa för det jag funnit.
Jag lämnar allt som visar känslor, för mitt intre blöder av minnen.
Mina älskade dikter
Dom sitter som smörjt på mitt inre.
Dax att släppa ut några styken,
vem vet en dag kanske jag sticker.
Allt jag gör blir bara fel.
Alla mina drömmar blir bara mer.
Saknad blir smärta som aldrig går bort.
NiNo ditt liv blev aldeles för kort.
Jag kan bara inte glömma att jag tog dog med mina armar små.
Jag pussade dig medans NiNo såg på.
Jag valde mellan NiNo ooch dig just då.
Jag valde dig och släppte NiNo till det blå.
Allt jag gör är att ångra mig så,
varför blev det just vi två?
Nu efter jag tänkt ska jag palra mig till det blå.
Där kan jag älska och titta ner på er små.
Allt händer och sker
och jag förösker bara att le.
Tårarna rinner
och allting bara försvinner.
Nu blev det svart,
hur fan är det fatt?
Allt inom mig som absolut ingen kan se.
Min rädsla att släppa taget, om de vackra som någonsin hänt.
Att tiden ska läka såren, och mörkret ska ha tänts.
Jag känner mig ensam och räddd.
Rädd för vad som ska hända här next.
Jag är inte redo att få ett svar, jag behöver bara få känna mig knäsvag.
Känna mig svag för en stung och känna att jag inte alls är någon dröm.
Jag är ingen prinsessa, med krona eller så.
Jag är den som gräver större groppar i mitt inresår.
Jag vill igentligen glömma, men ändå vill jag ha allting kvar.
Jag vet inte vad som är rätt, eftersom jag aldrig får ett vettigt svar.
Jag har slutat prata om mitt inre, för allting bara försvinner.
Det finns bara mörker kvar, och rädslan om livet och allting som finns kvar.
Mörkret faller över allt det som har hänt, och jag glömmer det bästa som någonsin tänts.
Jag är rädd att ta nya tag, att öppna mig och visa vem jag var.
Att våga lita på en människa igen, eller ha hoppet kvar.
När igentligen ingen kan ge mig något svar.
En vacker dag eller regnig dag, ska jag visa er vad jag har kvar.
Jag har ett hjärta med fruktansvärd smärta.
Jag har en hjärna som vill vara en stjärna.
Jag har en kropp som inte vill stå kvar.
Jag har ett liv som bara faller längre ner.
En dag ska jag visa dig, att allting du gjort har lämnat som spår i mig.
Jag kan inte längre skratta, åt det som en gång gjorde mig lycklig.
Jag har inte styrkan, att kämpa för det jag funnit.
Jag lämnar allt som visar känslor, för mitt intre blöder av minnen.
Mina älskade dikter
Dom sitter som smörjt på mitt inre.
Dax att släppa ut några styken,
vem vet en dag kanske jag sticker.
Allt jag gör blir bara fel.
Alla mina drömmar blir bara mer.
Saknad blir smärta som aldrig går bort.
NiNo ditt liv blev aldeles för kort.
Jag kan bara inte glömma att jag tog dog med mina armar små.
Jag pussade dig medans NiNo såg på.
Jag valde mellan NiNo ooch dig just då.
Jag valde dig och släppte NiNo till det blå.
Allt jag gör är att ångra mig så,
varför blev det just vi två?
Nu efter jag tänkt ska jag palra mig till det blå.
Där kan jag älska och titta ner på er små.
Allt händer och sker
och jag förösker bara att le.
Tårarna rinner
och allting bara försvinner.
Nu blev det svart,
hur fan är det fatt?
